I dag är det 12 år sedan jag tog steget och blev trollkarl på heltid.

Det känns fortfarande lite… overkligt. Som en sån där “nyp mig i armen”-grej.

För när jag började var planen inte att “bli stor”. Planen var att få det att fungera. Att bygga ett liv där jag kunde skapa upplevelser på riktigt, och samtidigt betala hyran och ta hand om min hund.

På vägen har så mycket hänt som jag ibland glömmer att stanna upp och faktiskt ta in.

Jag har fått stå på scener jag brukade drömma om (ni vet, de där man tror att man måste bli inbjuden till av “någon annan” eller ”när man är redo”)

Jag har fått uppträda för rum fulla av människor som egentligen kom dit för något helt annat, och ändå gick därifrån med ett stort leende och nyfunnen kärlek till trolleri.

Jag har fått jobba med fantastiska kunder och team som tar upplevelser på allvar, och som vågar satsa på det som känns.

Jag har fått vara en del av TEDx-världen flera gånger och uppleva hur magi kan bli ett språk för idéer, mod och mänsklighet.

Jag har fått bygga saker vid sidan av scenen också: skriva, skapa, dela verktyg och perspektiv som hjälper andra kreatörer att ta sitt jobb på allvar (utan att tappa glädjen).

Men det största, tror jag, är detta:

Att jag fortfarande blir rörd när jag ser vad en upplevelse kan göra med ett rum. Och att jag är nervös inför varje show.

Hur en liten stund av förundran kan sänka axlar.
Hur människor slutar scrolla i huvudet och börjar vara närvarande.
Hur någon plötsligt skrattar på riktigt, inte “hövligt”.

Så i dag vill jag bara säga tack.

Till varje kund som vågat boka något som inte går att mäta i en KPI men som känns i kroppen.

Till alla som tipsat, rekommenderat, hejat, tagit in mig i sina sammanhang.

Till kollegor och vänner i branschen som påminner mig om att det går att vara både kreativ och proffsig samtidigt.

Och till mig själv, faktiskt, som fortsatte även de perioder som var mer “administration och fakturor” än glitter.

12 år. Genom pandemi, tvillinggraviditet, pappas fortskridande ALS och sen ganska plötsliga död. Genom otaliga flygturer, visum och kryssningsskrepp.

Och jag känner mig fortfarande som den där personen som ibland måste stanna upp och tänka:

“Vänta… är det här verkligen mitt jobb? Hur är jag såhär lyckligt lottad?!”

Om du varit en del av resan: tack!
Och om vi inte har jobbat ihop än: hej! Jag heter Caroline, och jag bygger upplevelser som får människor att känna något på riktigt.